PORTRÄTTGALLERI SOM PROCESS OCH STÖD FÖR MEDVETANDET
har finansierats av Konstnärsnämndens projektbidrag
www.konstnarsnamnden.se
samt genom projektet Skiss som drivs av Konstfrämjandet www.skiss.se.
Projektets syfte var att undersöka i vilket mån en processinriktad fotografering av dementa åldringar kunde förbättra deras självmedvetenhet och närvaroförmåga. Projektets huvudtes är att vi alla är intresserade av oss själva, så även de senildementa. Genom att på datorskärmen kontinuerligt få se nytagna bilder av sig själva förbättrade de dementas självmedvetande och de lockades att delta aktivt i fotograferingsprocessen. Deras hjärna fick stimulans och de växte med deltagandet, ofta med för mig häpnadsväckande resultat. Som till exempel John, som tycktes helt sakna ett språk och endast utstötte oformliga läten. När han fick se ett färdigt porträtt på sig själv sade han plötsligt med klar stämma: ”Det här är ju jag! Och det är riktigt bra! Vad kostar det?”
(Klicka på bilden nedan för att se fler bildsammanställningar.)
En senil person kan inte vara kreativ på egen hand, men hon kan delta i en kreativ process, om den intresserar henne. Jag har därför arbetat vidare med porträtten och inför de dementas ögon förvandlat dem till målningar. Det var ett sätt att uppvärdera de senildementa inför de själva.
Jag har länge brottats med problematiken hur jag skulle kunna presentera projektet för utomstående utan att jag för den delen utlämnade de dementa. Att visa initialporträtten ser jag som uteslutet av sekretesskäl. Att däremot endast visa slutporträtten, då den dementa är fullt närvarande, förmedlar inte projektets kärna utom stannar vid ”fina bilder på gamla människor”. Lösningen blev en sammanställning av fyra bilder där slutporträttet, flankerad av små processbilder, är den dominerande.
Projektets syfte var att undersöka i vilket mån en processinriktad fotografering av dementa åldringar kunde förbättra deras självmedvetenhet och närvaroförmåga. Projektets huvudtes är att vi alla är intresserade av oss själva, så även de senildementa. Genom att på datorskärmen kontinuerligt få se nytagna bilder av sig själva förbättrade de dementas självmedvetande och de lockades att delta aktivt i fotograferingsprocessen. Deras hjärna fick stimulans och de växte med deltagandet, ofta med för mig häpnadsväckande resultat. Som till exempel John, som tycktes helt sakna ett språk och endast utstötte oformliga läten. När han fick se ett färdigt porträtt på sig själv sade han plötsligt med klar stämma: ”Det här är ju jag! Och det är riktigt bra! Vad kostar det?”
(Klicka på bilden nedan för att se fler bildsammanställningar.)
En senil person kan inte vara kreativ på egen hand, men hon kan delta i en kreativ process, om den intresserar henne. Jag har därför arbetat vidare med porträtten och inför de dementas ögon förvandlat dem till målningar. Det var ett sätt att uppvärdera de senildementa inför de själva.
Jag har länge brottats med problematiken hur jag skulle kunna presentera projektet för utomstående utan att jag för den delen utlämnade de dementa. Att visa initialporträtten ser jag som uteslutet av sekretesskäl. Att däremot endast visa slutporträtten, då den dementa är fullt närvarande, förmedlar inte projektets kärna utom stannar vid ”fina bilder på gamla människor”. Lösningen blev en sammanställning av fyra bilder där slutporträttet, flankerad av små processbilder, är den dominerande.